För ett drygt år sedan samlades ett antal människor i Skarpnäcks kulturhus i Stockholm för att dra upp riktlinjer för ett nätverk i närområdet. Resultatet blev Nätverket linje 17, lokal organisation för boende i de södra delarna av tunnelbanelinjen 17 i som vill engagera sig i sitt område (läs mer om det i Victoria Rixers krönika i Arbetaren Zenit) Man kan lugnt säga att det är ett brett spektra av aktiviteter inom nätverket men som alla strävar åt samma håll: ett ökat engagemang i den del av staden där vi bor.

Jag har bott längs den södra delen av linje 17 i flera olika perioder av livet, i andra hand, första hand och som motvillig bostadsrättsinnehavare. När jag först flyttade till Hammarbyhöjden var det som andrahandshyresgäst i en bostadsrätt. De var inte vanliga i mitt umgänge och jag och kompisen jag delade tvåan med förstod inte riktigt varför någon köpte en dyr lägenhet i förorten. Crazy tyckte vi. År senare så framstod Kärrtorp som någon slags sista bastion som verkat klara sig bättre från ombildningarna i slutet av nittiotalet men de senaste åren har sett stora antal bostadsrättsombildningar i våra stadsdelar Björkhagen, Kärrtorp, Bagarmossen och Skarpnäck. Inte bara det, allmännyttan säljs dessutom vidare till privata aktörer även om ombildning röstats ner, en total överkörning av de hyresgäster som i många fall gjort ett synnerligen aktivt val i att bo hos just allmännyttan. Nu börjar man undra var ens barn ska bo när de blir vuxna? Och man blir även väldigt glad över initiativ som Rätt att bo, även det sprunget ur samma princip och önskan som Nätverket linje 17 – att vårda och ta ansvar för vårt närområde, att stoppa utförsäljning och privatisering av detsamma. Inom den ramen ryms även aktiva ingripanden i frågor som rör utveckling av vår stadsdel och som påverkar alla boende på olika sätt. Så länge bostadspolitiken på nationell nivå ser ut som den gör är den här typen av projekt för att informera och stötta på lokal nivå det enda vapnet mot en framtid vi inte vill ha.

En inspiration för mig är den engelska rörelsen UK Uncut som utvecklats ur alltifrån enskilda individer som klistrar fast sig med superklister på Top Shop vintern 2010 till en stämningsansökan mot den engelska skattemyndigheten på £20 miljoner vintern 2011! Allt är organiserat lokalt men förgrenar sig till en nationell rörelse. Nu handlar visserligen det här om en specifik sakfråga så det är lätt att vara tydlig med ett budskap och kanske kan det vara svårare för ett nätverk som Linje 17 att nå fram, men samtidigt så visar UK Uncut vad en lokalt förankrad gräsrotsrörelse kan åstadkomma och väcker starka förhoppningar i mig om att även vårt nätverk kan nå spridning landet över som en del av ett nationellt grenverk.

Lokal organisationen knyter ihop så många saker som är viktiga: direkt påverkan hand i hand med ditt engagemang, chansen att minska avstånden i området där du bor. Det är en plattform där man faktiskt hamnar sida vid sida med någon du kanske aldrig skulle pratat med tidigare eftersom ni båda tycker t ex att det är en suverän idé att hjälpa pensionärer i villaområdet att plocka äpplen. Visst är det så att det finns en tämligen tydlig ideologisk prägel på oss/de som valt att engagera sig i Nätverket linje 17. Vi är nog unisont emot utförsäljning och privatisering av vår stadsdel, vår stad och vår tillvaro. Vi vill ha ett kollektivt ägande, vi vill vara vi och inte dem, vi vill dela. Vi vill faktiskt ta ett ansvar för våra liv. Och nog måste det börja där vi lever och sprida sig utåt, kan det motsatta ens vara möjligt?

Zandra K

Linje 17 Media

Arbetet som fetisch

mars 23, 2012 admin Lämna en kommentar

10 mars 2012 publicerades en ödesmättad artikel i DN. Bilden visar tre dystra silhuetter, fotograferade bakifrån i motljus, som betraktar en mulen stad på avstånd. Rubriken lyder: ”Känns som en dödsdom”. Handlar det om utvisningshotade iranier som riskerar tortyr och avrättning? Nej, det rör sig om anställda vid ett äldreboende, som hotas av uppsägning. De anonyma informanterna berättar om hur de fick stå i kö till chefernas rum för att emotta besked om sin framtid: ”Det kändes som en audition – eller som kön till gaskamrarna”.

”Audition” är verkligen ett ord i tiden. Ett nysvenskt begrepp som beskriver dagens fiffigaste sätt för makthavare att befästa och förstärka sin position. Ute är den anonyme teknokraten på sitt kontor, inne den nyckfulle fursten på sin tron. Med en välvillig nick från sitt upphöjda huvud kan han få dig att känna att just du är utvald, bara du förklarar dig villig att slicka hans skor tillräckligt inlevelsefullt och effektivt. Om den hoppfulla skaran är stor nog, kan han under ceremoniella former rekrytera fram ett topptrimmat hov av lydiga, tacksamma och extremt produktiva jasägare.

Och skarorna är enorma. I P1:s Tendens den 8 februari får man höra unga människor bokstavligen gråta av lycka över att ha nått sina drömmars mål just genom att krumbukta sig inför en jury. De få utvalda beskriver beskedet som ”obeskrivligt” och ”världens chock”. Har de blivit Idol-protegéer med chans till finalplats i nästa års melodifestival? Nej, de har fått extrajobb i kassan på Coop.

Hur blev lönearbetet så heligt att en uppsägning kan liknas vid att bli ihjälgasad i Auschwitz utan att reportern reagerar på det groteska i uttalandet? Varför tar ungdomar emot ett extrajobb på Coop som om det vore en gudomlig välsignelse? Kort sagt – hur i helvete hamnade vi här?

I boken Arbetssamhället tecknar Roland Paulsen bilden av hur arbetet genom historien har omvärderats från nödvändigt ont via dygd till rättighet, numera rentav till fetisch. Arbete, eller mer specifikt lönearbete, målas upp som ett universalmedel för integration och självförverkligande. Brist därpå kallas numera ”utanförskap” och anses vara en kungsväg till depression, utslagning och misär; i ett sentimentalt tal beskrev en gång Fredrik Reinfeldt känslan av hopplöshet när väckarklockan inte längre ringer om morgonen, när ingen längre efterfrågar ens arbetskraft. Det var ett habilt försök till skönlitterär propaganda, för vi får väl utgå ifrån att han inte talade av egen erfarenhet.

Men – om Alliansen nu verkligen ömmade så för de arma arbetslösa, kunde man ju förvänta sig att de skulle lyfta ett par fingrar för att göra livet lite lättare för dem i väntan på att nästa arbete ska uppenbara sig. Förbättra deras ekonomiska villkor, förstärka deras trygghet eller bedriva opinionsarbete för att lätta på det sociala stigmat (det verkar ju ändå rätt otidsenligt att se ned på och skuldbelägga de arbetslösa, nu när de ganska stadigt utgör uppåt en tiondel av befolkningen). Förvånansvärt nog gör man inget av detta, utan snarare tvärtom.

Och om arbetet, å sin sida, verkligen vore denna saliggörande kraft, då skulle vi kunna lägga ned alla a-kassor och socialkontor och ersätta alltihop med en enda villkorslös medborgarlön – för folk skulle ju ändå arbeta. Förvånansvärt nog gör man inte detta heller, utan återigen snarare tvärtom.

Saker och ting går uppenbarligen inte ihop här. Det kan helt enkelt inte vara så, att arbetet både är en saliggörande kraft och något vi måste piskas till med hot om indragen ersättning och förnedrande Fas 3-straffarbete. Som serietecknaren Liv Strömquist påpekade, vore det som om vi hade ett statligt organ som kontrollerade att vi varje vecka åt minst en delikat måltid, med hot om vite. Men det är ju en absurd tanke. Så vad är det som pågår?

Jag ska inte spela dum. Jag inser förstås vad som pågår: för att arbetet ska framstå som en saliggörande kraft, måste dess motsats göras så obekväm och jävlig som möjligt. När man talar om att tuffare villkor för arbetslösa skapar ”drivkrafter för arbete”, menar man det på exakt samma sätt som att skärpta straff skapar drivkrafter för laglydighet. Anledningen till att ungdomar gråter av lycka över ett påhugg på Coop, är att de fått lära sig att vilket arbete som helst är oändligt bättre än inget arbete alls, och att bara ett utvalt fåtal föräras ett. Arbetslinjen och massarbetslösheten fostrar tillsammans en generation för vilken arbetet inte längre är en rättighet, utan en belöning, och deras ödmjuka lyckotårar äger kraften att lösa upp hundra års facklig kamp.

Förr var man bättre på att tala klarspråk. Jag tar en promenad och lyssnar till en inläsning av Huset vid Flon, Kjell Johanssons skildring av 40-talets trasproletariat. Arbetslinjens rottrådar uppenbarar sig för mig. I arbetarrörelsens barndom såg man fiender både uppåt och nedåt; man ville bekämpa rövarbaronerna, men hyste också förakt för de missanpassade, de arbetsovilliga, de icke skötsamma. Huset i bokens titel är både ett faktiskt hus och en symbol. Det är den förfallna, lite avsides belägsna plats där de avvikande bor, ett hem för tygellöshet och moraliskt fördärv, som man visserligen kan spegla sig självbelåtet i, men som också väcker skräck och förakt hos dem som vet med sig att de själva kan hamna där, om de inte ser till att arbeta flitigt.

Det är mot bakgrund av detta anrika svaghetsförakt, som Moderaterna kan komma undan med att sjunga arbetets lov samtidigt som de tvingar oss till det. Men vi måste komma ihåg den andra sidan av det gamla myntet, nämligen kampen mot överheten. Förr var man beredd att utstå sitt arbete i utbyte mot löftet om en ljusare framtid. Idag förväntas man skatta sig lycklig om man överhuvudtaget får ett arbete. Att ställa krav finns inte på agendan, för själva anställningen är redan ett större privilegium än man har rätt att förvänta sig.

Vad vi kan hoppas på, är kanske att kejsarens nakenhet till sist blir så uppenbar att den inte kan ignoreras. Att folk börjar genomskåda sina roller i det absurdas teater och kasta av sig maskerna. Sådant brukar ske först när medelklassen drabbas på bred front; låt oss, för allas vår skull, hoppas att det sker snart.

Linje 17 Media genom Robert Huselius. Texten är även publicerad i Fria Tidningen 14/4 2012.