15 december 2013-Kärrtorp

Det började som en helt vanlig dag.

Det slutade inte som en helt vanlig dag.

Vi var där tillsammans på torget. Vuxna och barn. Gamla och unga. Det var folk jag känner där och folk jag inte känner. Vi hade en gemenskap. Vi trodde på samma sak. Eller snarare vi trodde inte. Vi trodde inte på nazismen.

Jag trodde att läget skulle vara lugnt. Vi skulle stå på torget tillsammans. Tal skulle hållas om varför vi var där. Om nazistgruppen som hade börjat sprida sig i Söderort. Gruppen som hade slagit ner folk för att de inte såg svenska ut eller för att de uttryckt sig negativt mot nazism.

Trots att detta är allvarliga händelser som aldrig hänt under de fjorton år jag bott i Söderort fick man aldrig intrycket av att de var så seriösa. De kändes som ett bråkigt gäng som gärna ville slåss men inte så mycket mer. Jag visste att de fanns och jag trodde att manifestationen mest skulle vara en markering före dem blev en mer organiserad nazistgrupp.

Man tänkte väl att de skulle komma förbi manifestationen och visa sitt stöd för nazismen men att de skulle vända tillbaka när de såg hur otroligt många fler vi var.

Men de gjorde de inte. De var organiserade. De kom med bengaliska eldar, glasflaskor och smällare redo att kasta på oss. De kändes inte längre som ett oorganiserad bråkigt gäng. De kändes som en välplanerad politisk grupp som marscherade fram på rad redo att attackera.

Redo att kriga.

Det small till. En smällare var kastad men det lät som ett pistolskott. Det blev panik. Folk var livrädda och sprang åt alla håll. Smällarna hade kunnat hamna på ett barn. Då känns allting mycket värre. Att de kastade mot barnfamiljer som inte hunnit fly. De brydde sig inte. De ville bara förstöra manifestationen. De kunde göra vad som helst. Barn grät och skrek. Det var hemskt att se.

När smällarna hördes sprang jag iväg med mina kompisar på reflex. Man hinner inte tänka, man blir rädd. Rädd för vad som kan hända. Jag tittade på håll på de våldsamma scenerna som jag aldrig i hela mitt liv trodde att jag skulle se på det vanligtvis lugna torget. De enda tillfällena det är mycket folk på torget är vid olika firanden. Folk brukar vara glada och för en kort stund glömmer man bort den trista betongen som göms under glädjen. Men nu såg man någonting man inte ville se. Våldsamheter och panik.

Delar av folkmassan började röra sig bortåt. Gemensamt och med orden ”Inga nazister på våra gator” ekandes genom luften pressades nazisterna iväg. Jag och min kompis följde med tåget. Jag ville nästan gråta. Inte för att jag var rädd utan för att den fruktansvärda verkligheten slog mig på käften. Att saker jag läst om i skolan, som hände innan mina föräldrar föddes, som kändes så avlägsna. Att sådana saker händer i dagens samhälle. I områden jag till viss del växt upp i. Områden som bara varit en vanlig förort. Att de nu känns otrygga för folk som bor där. För barn som växer upp där.

Jag kände också ett fruktansvärt hat. Mot nazismen och vad det står för. Att de ger sig på människor och är våldsamma. Trots att de var max en tiondel så många som oss så fortsatte de att kasta smällare och glasflaskor. Man såg blod på marken och folk som var skadade.

Orden fortsatte att skalla genom luften. Det var inte som på en konsert när kören från publiken långsamt, nästan direkt börjar tona ut. Här fortsatte orden att eka mellan husväggarna för folk trodde på vad de sa. Människorna som inte kunde pressa iväg nazisterna fysiskt gjorde det med ord.

Nu var vi vid tennishallen och poliserna hade blivit fler. De avgränsade de två grupperna men nazisterna kastade fortfarande smällare. Jag såg en kompis till mig i närheten av smällarna och var rädd att han skulle bli skadad men det blev han inte. Det var några skadade där uppe men läget började lugna ner sig. Folkmassan började dra sig därifrån och nazisterna flydde in i skogen.

Jag gick därifrån, gjorde andra saker. Hade mina tankar på annat håll. Men senare när jag hann tänka igenom det som faktiskt hänt så ser man hemskheten ännu tydligare.

Det är fruktansvärt. Det finns nazism i mina områden. Det är nästan 70 år sedan andra världskriget tog slut. 70 ÅR SEDAN! Det är nästan ett helt liv sedan och det finns kvar än idag på riktigt. Det är inte bara några få människor som tycker det. För första gången kändes hemskheterna man hört om verkliga för jag var där. Nazismen kändes verklig. Inte bara för att jag såg dem med egna ögon utan också för att jag fick en verklig bekräftelse att de finns. Att de också har möten och diskuterar hur de ska sprida sitt budskap. Att de bestämde och planerade att de skulle attackera manifestationen. Att de är kapabla till mer än vi tror att de är.

Att de faktiskt menar illa och vill skada oss.

Det sista jag vill säga är att vi måste fortsätta kämpa för ett rättvist samhälle trots motstånd.

Jag vet att manifestationen var läskig för många men jag hoppas att det inte skrämmer er från att fortsätta. Nazism hör inte hemma här. Det hör inte hemma någonstans men vi måste börja med att skydda våra gator för det här måste få ett stopp.

22 december 2013-Kärrtorp

En vecka har gått från att jag skrev den förra texten. Stämningen skulle inte kunna bli mer olika.

Förra veckan var jag arg och ledsen över vad som hänt. Idag är jag uppfylld med hopp och nån slags sinnesro att nazisterna inte kan göra som de vill och skada oss om de vill.

När jag kom ut ur mitt hus för att gå till manifestationen så var det som en helt ny värld. Musik hördes på håll och det strömmade fram människor från alla håll. Alla med samma mål, med gemenskapen som fanns förra veckan också.

Jag började undra hur många människor som skulle komma. 18 000 som det stod på facebook kändes nästan för bra. Jag och min kompis tippade på 10 000. Det blev minst 16 000. Det är så fruktansvärt bra att så många dagar innan jul tar sig ut och manifesterar för något som är så viktigt. Det var ju inte bara här folk samlades. Runt om i Sverige hände samma sak och det fanns även stöd från andra länder.

Stämningen var skön. Jag träffade kompisar och hade kul under musiken men man blev seriös och berörd under de fantastiska talen som hölls. Och när den gemensamma kören på 16 000 svarade på frågan ”VAD SKA VI GÖRA?” med ett kraftigt ”KROSSA RASISMEN!” och sedan på frågan ”NÄR, NÄR, NÄR?” ”NU, NU, NU” så blev man varm inom sig. Man fick något hopp om att världen inte är så dum som den verkar och att kraften från människorna kan göra något.

Det kändes som en vändning.

Det kändes som om våra röster drev nazisterna längre bort från våra gator och sverigedemokraterna längre bort från riksdagen.

Jag är så sjukt stolt över alla som har deltagit på de här två manifestationerna och som antagligen kommer fortsätta kämpa för en rättvis värld. Utan alla er som kom så hade det som hänt nu aldrig varit möjligt.

Jag vill avsluta med ett fantastiskt bra citat från Alex från arrangörsgruppen på linje 17:

”När de säger hat säger vi kärlek. När de talar om vit makt säger vi full färgprakt. Vi har blivit kallade extremister. Och ja, vi är extremt mycket mot rasism och nazism. Vi är extremt mycket för allas lika värde. Det är det som är vi.”

/Anonym, 15 år