Att ta ansvar för våra liv

För ett drygt år sedan samlades ett antal människor i Skarpnäcks kulturhus i Stockholm för att dra upp riktlinjer för ett nätverk i närområdet. Resultatet blev Nätverket linje 17, lokal organisation för boende i de södra delarna av tunnelbanelinjen 17 i som vill engagera sig i sitt område (läs mer om det i Victoria Rixers krönika i Arbetaren Zenit) Man kan lugnt säga att det är ett brett spektra av aktiviteter inom nätverket men som alla strävar åt samma håll: ett ökat engagemang i den del av staden där vi bor.

Jag har bott längs den södra delen av linje 17 i flera olika perioder av livet, i andra hand, första hand och som motvillig bostadsrättsinnehavare. När jag först flyttade till Hammarbyhöjden var det som andrahandshyresgäst i en bostadsrätt. De var inte vanliga i mitt umgänge och jag och kompisen jag delade tvåan med förstod inte riktigt varför någon köpte en dyr lägenhet i förorten. Crazy tyckte vi. År senare så framstod Kärrtorp  som någon slags sista bastion som verkat klara sig bättre från ombildningarna i slutet av nittiotalet men de senaste åren har sett stora antal bostadsrättsombildningar i våra stadsdelar Björkhagen, Kärrtorp, Bagarmossen och Skarpnäck. Inte bara det, allmännyttan säljs dessutom vidare till privata aktörer även om ombildning röstats ner, en total överkörning av de hyresgäster som i många fall gjort ett synnerligen aktivt val i att bo hos just allmännyttan. Nu börjar man undra var ens barn ska bo när de blir vuxna? Och man blir även väldigt glad över initiativ som Rätt att bo, även det sprunget ur samma princip och önskan som Nätverket linje 17 – att vårda och ta ansvar för vårt närområde, att stoppa utförsäljning och privatisering av detsamma. Inom den ramen ryms även aktiva ingripanden i frågor som rör utveckling av vår stadsdel och som påverkar alla boende på olika sätt. Så länge bostadspolitiken på nationell nivå ser ut som den gör är den här typen av projekt för att informera och stötta på lokal nivå det enda vapnet mot en framtid vi inte vill ha.

En inspiration för mig är den engelska rörelsen UK Uncut som utvecklats ur alltifrån enskilda individer som klistrar fast sig med superklister på Top Shop vintern 2010 till en stämningsansökan mot den engelska skattemyndigheten på £20 miljoner vintern 2011!  Allt är organiserat lokalt men förgrenar sig till en nationell rörelse. Nu handlar visserligen det här om en specifik sakfråga så det är lätt att vara tydlig med ett budskap och kanske kan det vara svårare för ett nätverk som Linje 17 att nå fram, men samtidigt så visar UK Uncut vad en lokalt förankrad gräsrotsrörelse kan åstadkomma och väcker starka förhoppningar i mig om att även vårt nätverk kan nå spridning landet över som en del av ett nationellt grenverk.

Lokal organisationen knyter ihop så många saker som är viktiga: direkt påverkan hand i hand med ditt engagemang, chansen att minska avstånden i området där du bor. Det är en plattform där man faktiskt hamnar sida vid sida med någon du kanske aldrig skulle pratat med tidigare eftersom ni båda tycker t ex att det är en suverän idé att hjälpa pensionärer i villaområdet att plocka äpplen. Visst är det så att det finns en tämligen tydlig ideologisk prägel på oss/de som valt att engagera sig i Nätverket linje 17. Vi är nog unisont emot utförsäljning och privatisering av vår stadsdel, vår stad och vår tillvaro. Vi vill ha ett kollektivt ägande, vi vill vara vi och inte dem, vi vill dela. Vi vill faktiskt ta ett ansvar för våra liv. Och nog måste det börja där vi lever och sprida sig utåt, kan det motsatta ens vara möjligt?

Zandra K

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *