Arbetet som fetisch

10 mars 2012 publicerades en ödesmättad artikel i DN. Bilden visar tre dystra silhuetter, fotograferade bakifrån i motljus, som betraktar en mulen stad på avstånd. Rubriken lyder: ”Känns som en dödsdom”. Handlar det om utvisningshotade iranier som riskerar tortyr och avrättning? Nej, det rör sig om anställda vid ett äldreboende, som hotas av uppsägning. De anonyma informanterna berättar om hur de fick stå i kö till chefernas rum för att emotta besked om sin framtid: ”Det kändes som en audition – eller som kön till gaskamrarna”.

”Audition” är verkligen ett ord i tiden. Ett nysvenskt begrepp som beskriver dagens fiffigaste sätt för makthavare att befästa och förstärka sin position. Ute är den anonyme teknokraten på sitt kontor, inne den nyckfulle fursten på sin tron. Med en välvillig nick från sitt upphöjda huvud kan han få dig att känna att just du är utvald, bara du förklarar dig villig att slicka hans skor tillräckligt inlevelsefullt och effektivt. Om den hoppfulla skaran är stor nog, kan han under ceremoniella former rekrytera fram ett topptrimmat hov av lydiga, tacksamma och extremt produktiva jasägare.

Och skarorna är enorma. I P1:s Tendens den 8 februari får man höra unga människor bokstavligen gråta av lycka över att ha nått sina drömmars mål just genom att krumbukta sig inför en jury. De få utvalda beskriver beskedet som ”obeskrivligt” och ”världens chock”. Har de blivit Idol-protegéer med chans till finalplats i nästa års melodifestival? Nej, de har fått extrajobb i kassan på Coop.

Hur blev lönearbetet så heligt att en uppsägning kan liknas vid att bli ihjälgasad i Auschwitz utan att reportern reagerar på det groteska i uttalandet? Varför tar ungdomar emot ett extrajobb på Coop som om det vore en gudomlig välsignelse? Kort sagt – hur i helvete hamnade vi här?

I boken Arbetssamhället tecknar Roland Paulsen bilden av hur arbetet genom historien har omvärderats från nödvändigt ont via dygd till rättighet, numera rentav till fetisch. Arbete, eller mer specifikt lönearbete, målas upp som ett universalmedel för integration och självförverkligande. Brist därpå kallas numera ”utanförskap” och anses vara en kungsväg till depression, utslagning och misär; i ett sentimentalt tal beskrev en gång Fredrik Reinfeldt känslan av hopplöshet när väckarklockan inte längre ringer om morgonen, när ingen längre efterfrågar ens arbetskraft. Det var ett habilt försök till skönlitterär propaganda, för vi får väl utgå ifrån att han inte talade av egen erfarenhet.

Men – om Alliansen nu verkligen ömmade så för de arma arbetslösa, kunde man ju förvänta sig att de skulle lyfta ett par fingrar för att göra livet lite lättare för dem i väntan på att nästa arbete ska uppenbara sig. Förbättra deras ekonomiska villkor, förstärka deras trygghet eller bedriva opinionsarbete för att lätta på det sociala stigmat (det verkar ju ändå rätt otidsenligt att se ned på och skuldbelägga de arbetslösa, nu när de ganska stadigt utgör uppåt en tiondel av befolkningen). Förvånansvärt nog gör man inget av detta, utan snarare tvärtom.

Och om arbetet, å sin sida, verkligen vore denna saliggörande kraft, då skulle vi kunna lägga ned alla a-kassor och socialkontor och ersätta alltihop med en enda villkorslös medborgarlön – för folk skulle ju ändå arbeta. Förvånansvärt nog gör man inte detta heller, utan återigen snarare tvärtom.

Saker och ting går uppenbarligen inte ihop här. Det kan helt enkelt inte vara så, att arbetet både är en saliggörande kraft och något vi måste piskas till med hot om indragen ersättning och förnedrande Fas 3-straffarbete. Som serietecknaren Liv Strömquist påpekade, vore det som om vi hade ett statligt organ som kontrollerade att vi varje vecka åt minst en delikat måltid, med hot om vite. Men det är ju en absurd tanke. Så vad är det som pågår?

Jag ska inte spela dum. Jag inser förstås vad som pågår: för att arbetet ska framstå som en saliggörande kraft, måste dess motsats göras så obekväm och jävlig som möjligt. När man talar om att tuffare villkor för arbetslösa skapar ”drivkrafter för arbete”, menar man det på exakt samma sätt som att skärpta straff skapar drivkrafter för laglydighet. Anledningen till att ungdomar gråter av lycka över ett påhugg på Coop, är att de fått lära sig att vilket arbete som helst är oändligt bättre än inget arbete alls, och att bara ett utvalt fåtal föräras ett. Arbetslinjen och massarbetslösheten fostrar tillsammans en generation för vilken arbetet inte längre är en rättighet, utan en belöning, och deras ödmjuka lyckotårar äger kraften att lösa upp hundra års facklig kamp.

Förr var man bättre på att tala klarspråk. Jag tar en promenad och lyssnar till en inläsning av Huset vid Flon, Kjell Johanssons skildring av 40-talets trasproletariat. Arbetslinjens rottrådar uppenbarar sig för mig. I arbetarrörelsens barndom såg man fiender både uppåt och nedåt; man ville bekämpa rövarbaronerna, men hyste också förakt för de missanpassade, de arbetsovilliga, de icke skötsamma. Huset i bokens titel är både ett faktiskt hus och en symbol. Det är den förfallna, lite avsides belägsna plats där de avvikande bor, ett hem för tygellöshet och moraliskt fördärv, som man visserligen kan spegla sig självbelåtet i, men som också väcker skräck och förakt hos dem som vet med sig att de själva kan hamna där, om de inte ser till att arbeta flitigt.

Det är mot bakgrund av detta anrika svaghetsförakt, som Moderaterna kan komma undan med att sjunga arbetets lov samtidigt som de tvingar oss till det. Men vi måste komma ihåg den andra sidan av det gamla myntet, nämligen kampen mot överheten. Förr var man beredd att utstå sitt arbete i utbyte mot löftet om en ljusare framtid. Idag förväntas man skatta sig lycklig om man överhuvudtaget får ett arbete. Att ställa krav finns inte på agendan, för själva anställningen är redan ett större privilegium än man har rätt att förvänta sig.

Vad vi kan hoppas på, är kanske att kejsarens nakenhet till sist blir så uppenbar att den inte kan ignoreras. Att folk börjar genomskåda sina roller i det absurdas teater och kasta av sig maskerna. Sådant brukar ske först när medelklassen drabbas på bred front; låt oss, för allas vår skull, hoppas att det sker snart.

Linje 17 Media genom Robert Huselius. Texten är även publicerad i Fria Tidningen 14/4 2012.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *