Arbetet som fetisch

10 mars 2012 publicerades en ödesmättad artikel i DN. Bilden visar tre dystra silhuetter, fotograferade bakifrån i motljus, som betraktar en mulen stad på avstånd. Rubriken lyder: ”Känns som en dödsdom”. Handlar det om utvisningshotade iranier som riskerar tortyr och avrättning? Nej, det rör sig om anställda vid ett äldreboende, som hotas av uppsägning. De anonyma informanterna berättar om hur de fick stå i kö till chefernas rum för att emotta besked om sin framtid: ”Det kändes som en audition – eller som kön till gaskamrarna”.

”Audition” är verkligen ett ord i tiden. Ett nysvenskt begrepp som beskriver dagens fiffigaste sätt för makthavare att befästa och förstärka sin position. Ute är den anonyme teknokraten på sitt kontor, inne den nyckfulle fursten på sin tron. Med en välvillig nick från sitt upphöjda huvud kan han få dig att känna att just du är utvald, bara du förklarar dig villig att slicka hans skor tillräckligt inlevelsefullt och effektivt. Om den hoppfulla skaran är stor nog, kan han under ceremoniella former rekrytera fram ett topptrimmat hov av lydiga, tacksamma och extremt produktiva jasägare.

Och skarorna är enorma. I P1:s Tendens den 8 februari får man höra unga människor bokstavligen gråta av lycka över att ha nått sina drömmars mål just genom att krumbukta sig inför en jury. De få utvalda beskriver beskedet som ”obeskrivligt” och ”världens chock”. Har de blivit Idol-protegéer med chans till finalplats i nästa års melodifestival? Nej, de har fått extrajobb i kassan på Coop.

Hur blev lönearbetet så heligt att en uppsägning kan liknas vid att bli ihjälgasad i Auschwitz utan att reportern reagerar på det groteska i uttalandet? Varför tar ungdomar emot ett extrajobb på Coop som om det vore en gudomlig välsignelse? Kort sagt – hur i helvete hamnade vi här?

I boken Arbetssamhället tecknar Roland Paulsen bilden av hur arbetet genom historien har omvärderats från nödvändigt ont via dygd till rättighet, numera rentav till fetisch. Arbete, eller mer specifikt lönearbete, målas upp som ett universalmedel för integration och självförverkligande. Brist därpå kallas numera ”utanförskap” och anses vara en kungsväg till depression, utslagning och misär; i ett sentimentalt tal beskrev en gång Fredrik Reinfeldt känslan av hopplöshet när väckarklockan inte längre ringer om morgonen, när ingen längre efterfrågar ens arbetskraft. Det var ett habilt försök till skönlitterär propaganda, för vi får väl utgå ifrån att han inte talade av egen erfarenhet.

Men – om Alliansen nu verkligen ömmade så för de arma arbetslösa, kunde man ju förvänta sig att de skulle lyfta ett par fingrar för att göra livet lite lättare för dem i väntan på att nästa arbete ska uppenbara sig. Förbättra deras ekonomiska villkor, förstärka deras trygghet eller bedriva opinionsarbete för att lätta på det sociala stigmat (det verkar ju ändå rätt otidsenligt att se ned på och skuldbelägga de arbetslösa, nu när de ganska stadigt utgör uppåt en tiondel av befolkningen). Förvånansvärt nog gör man inget av detta, utan snarare tvärtom.

Och om arbetet, å sin sida, verkligen vore denna saliggörande kraft, då skulle vi kunna lägga ned alla a-kassor och socialkontor och ersätta alltihop med en enda villkorslös medborgarlön – för folk skulle ju ändå arbeta. Förvånansvärt nog gör man inte detta heller, utan återigen snarare tvärtom.

Saker och ting går uppenbarligen inte ihop här. Det kan helt enkelt inte vara så, att arbetet både är en saliggörande kraft och något vi måste piskas till med hot om indragen ersättning och förnedrande Fas 3-straffarbete. Som serietecknaren Liv Strömquist påpekade, vore det som om vi hade ett statligt organ som kontrollerade att vi varje vecka åt minst en delikat måltid, med hot om vite. Men det är ju en absurd tanke. Så vad är det som pågår?

Jag ska inte spela dum. Jag inser förstås vad som pågår: för att arbetet ska framstå som en saliggörande kraft, måste dess motsats göras så obekväm och jävlig som möjligt. När man talar om att tuffare villkor för arbetslösa skapar ”drivkrafter för arbete”, menar man det på exakt samma sätt som att skärpta straff skapar drivkrafter för laglydighet. Anledningen till att ungdomar gråter av lycka över ett påhugg på Coop, är att de fått lära sig att vilket arbete som helst är oändligt bättre än inget arbete alls, och att bara ett utvalt fåtal föräras ett. Arbetslinjen och massarbetslösheten fostrar tillsammans en generation för vilken arbetet inte längre är en rättighet, utan en belöning, och deras ödmjuka lyckotårar äger kraften att lösa upp hundra års facklig kamp.

Förr var man bättre på att tala klarspråk. Jag tar en promenad och lyssnar till en inläsning av Huset vid Flon, Kjell Johanssons skildring av 40-talets trasproletariat. Arbetslinjens rottrådar uppenbarar sig för mig. I arbetarrörelsens barndom såg man fiender både uppåt och nedåt; man ville bekämpa rövarbaronerna, men hyste också förakt för de missanpassade, de arbetsovilliga, de icke skötsamma. Huset i bokens titel är både ett faktiskt hus och en symbol. Det är den förfallna, lite avsides belägsna plats där de avvikande bor, ett hem för tygellöshet och moraliskt fördärv, som man visserligen kan spegla sig självbelåtet i, men som också väcker skräck och förakt hos dem som vet med sig att de själva kan hamna där, om de inte ser till att arbeta flitigt.

Det är mot bakgrund av detta anrika svaghetsförakt, som Moderaterna kan komma undan med att sjunga arbetets lov samtidigt som de tvingar oss till det. Men vi måste komma ihåg den andra sidan av det gamla myntet, nämligen kampen mot överheten. Förr var man beredd att utstå sitt arbete i utbyte mot löftet om en ljusare framtid. Idag förväntas man skatta sig lycklig om man överhuvudtaget får ett arbete. Att ställa krav finns inte på agendan, för själva anställningen är redan ett större privilegium än man har rätt att förvänta sig.

Vad vi kan hoppas på, är kanske att kejsarens nakenhet till sist blir så uppenbar att den inte kan ignoreras. Att folk börjar genomskåda sina roller i det absurdas teater och kasta av sig maskerna. Sådant brukar ske först när medelklassen drabbas på bred front; låt oss, för allas vår skull, hoppas att det sker snart.

Linje 17 Media genom Robert Huselius. Texten är även publicerad i Fria Tidningen 14/4 2012.

Stormöte lördagen den 31 mars kl. 15-17

Nätverket Linje 17-stormöte, 31 mars 2012, kl 15-17 Sputnik, Fallskärmsgatan 22 i Skarpnäck.

Rapporter från de olika organisationer som ingår i Linje 17 och diskussioner kring dagens tema ”Våra berättelser om framtiden”.

Det kommer att anordnas barnaktiviteter i ett separat rum, där Pär och Eva-Kajsa kommer hålla i en verkstad för barn inspirerat av mötets tema: Vad gillar vi här där vi bor, vad vill vi se mer av i framtiden.

Fika kommer att serveras till självkostnadspris.

Här finns en affisch i pdf-format, passar bra att tryckas upp som A3 eller A4! Sprid den gärna!

Rätt att bo-möte, 25 mars

Låt oss försvara hyresrätten! Möte söndagen den 25 mars kl 16.00 för alla intresserade av att försvara hyresrätten.
Möte med Rätt att bo och Rädda Linjalen på Hyresgästföreningens lokal i Linjalen, Åsögatan 79 (nära Södra station).
Bostadsbristen ökar. Marknadshyrorna smygs in. Allmännyttan reas inte bara ut genom ombildningar – utan hela fastigheter säljs även ut till privata bostadskoncerner: Svenska bostäder säljer nu ut 1172 lägenheter i Hagsätra (ca. 4 procent av sitt bestånd) och Familjebostäder säljer ut 1382 lägenheter i Blackeberg, Hässelby och Bromma/Ulvsunda (ca. 6,5 procent av beståndet) till privata fastighetsbolag. Samtidigt beräknas Stockholm växa med 800 000 invånare (ett helt Göteborg!) till år 2030. Var ska alla ta vägen? Hur kan vi ta striden om bostadsmarknaden i Stockholm och utveckla allmännyttan?
Välkomna på söndag!

Visionsmöte 24 mars som svar på dialogmötet

Bakgrund: Kommunen ordnade ett dialogmöte om planerad bebyggelse i Bagarmossenskogen i januari. Deltagarna fick efter mötet en lapp med sig hem där det stod ungefär att ”de förslag som går i linje med stadens planering eventuellt kan komma att inarbetas i kommunens förslag…” En överväldigande majoritet av de ca 200 deltagarna var emot ett radhusområde och en bilväg i Bagisskogen. De har nu spenderat 4 timmar på ett möte där bara de förslag och idéer som är överens med stadens var välkomna – någonting de fick veta först i efterhand!

Därför ordnar vi nu ett eget möte där alla idéer är välkomna. De som deltar får därefter rösta fram de bästa förslagen!

Leve Bagisskogen arrangerar 24 mars en Visionsdag för Bagarmossen-Skarpnäck lördagen den 24 mars i Skarpnäcks kulturhus. Öppettid kl. 12-15

Kan vi, vill vi, törs vi?

Vi behöver drömmar. Behovet av att formulera kulturpolitiska visioner är större än någonsin. Utifrån olika personers erfarenheter från sextiotalet och framåt vill vi tillsammans med er prata om våra drömmar.

Teater Reflex den 17 mars

AKT 1
kl 15-18

Dagen inleds med ett så kallat vittnesseminarium. Vi har samlat en panel av kunniga personer som var med när allting hände. Professor Kjell Östberg från Södertörns högskola inleder diskussionen. Han har skrivit bl. a en bok om 68-rörelsen och även en biografi över Olof Palme i två band. Panelens medlemmar fyller på med egna minnen och berättelser. Därefter kommer det viktigaste: Publikens egna hågkomster av denna spännande och vitala tid.
Fri entré

AKT II
kl 18 – hela natten

Stor härlig fest i sann -68 anda, billig mat & dryck och massor av musik. Gubborkestern med Kajsa spelar upp till dans, Vokalensemblen So What framför egna tolkningar av 70- talets pärlor, poporkestern Agadir, kören Trots Allt och många fler…
Entré 100 kr

Läs mer och boka en biljett till festen på www.teaterreflex.se. I samarbete med ABF.

Rosa Luxemburg Kalas

Söndag 11 mars, kl. 18-20
Aktivitetshuset Sputnik,
Fallskärmsgatan 22, Skarpnäck

Rosa Luxemburg skulle ha fyllt 141 i mars. Vi vill fira henne! Ta gärna med en osynlig gäst. Det ska vara en kvinna – känd eller okänd – som har inspirerat dig på något sätt. Du får under kvällen möjlighet att presentera din osynliga gäst för de andra gästerna. Kaffe, té och tårta serveras. Alla är välkomna oavsett hon – han eller hen!